6 december 2011

Suck!!!

 Skriver av mej lite känslor, som ligger och pyr. Både maken och jag känner oss lite utanför. Men det är kanske så att jag har lättare att beskriva känslorna med ord.
  Har känslan både på jobbet och privat.
  Hur kan en medarbetare, med lite mera skola, häva ur sej oförrätter, nedvärdera en annan yrkesgrupp?? Och det bara för att man vänligt ber om, att de ska plocka undan efter sej! Att torka undan sekret från golv och möbler, hör förresten till deras uppgifter. Dels för att undvika, att man sätter sej i geggan eller trampar i det, och får det med sej under skorna, runt hela avdelningen!! Och det skulle underlätta vårt arbete, eftersom de annars torkar fast, och försvårar jobbet att få bort skiten!! Jag blev både arg och ledsen. Tycker att det var respektlöst mot vår yrkesgrupp.

  Privat, har det känts lite konstigt en längre tid, ända sen i somras faktiskt. Känns som om släkten skuffar undan oss vid olika tillfällen. Vi få inte veta saker som rör alla, förrän det redan har skett. Eller oxå får man veta det av en ren tillfällighet. Tillfrågade till olika begivenheter, blir man bara om de andra inte har passligt. Det kanske inte alls är så, men det KÄNNS så!! Och vi har vid ett otal gånger, sagt att de ska höra av sej, om de behöver hjälp, men tydligen behöver de inte den hjälpen. Inte av oss, i varje fall.
 Men det som sårade mest, skedde nu i helgen. Hade vart med och betalat blommor till en begravning, betalade först till och med, OCH SÅ VAR INTE VÅRA NAMN MED PÅ KORTET!!!!!  Det sårade oss båda två väldigt mycket. Kände oss  utanför gemenskapen. Hur kunde hon få för sej, att vi inte skulle vara med?? Varför skulle vi INTE vara med????  Jag vill hemskt gärna ha svar på den frågan, och ska oxå ställa den vid tillfälle.
 Känner mej ledsen, och har gråtit i min ensamhet. Självömkan kallas det visst. Saknar den, som man kan ringa eller messa, bara för att prata av sej lite. Den där vännen som kan lyssna, som kan ge lite tröst när man behöver det mest.

Sådärja, nu har jag fått hävt ur mej lite obekväma tankar. Ni som läser, men inte är berörda, behöver inte ta åt er. Ni andra kan skämmas, tycker jag!!

2 kommentarer:

  1. Vad tråkigt mamma att det känns så! :(
    Jag förstår precis hur du känner för jag känner likadant väldigt ofta. Man tycker man ställer upp för andra och man säger att dom ska höra av sig om dom behöver hjälp. Men det är aldrig någon som vill ha ens hjälp! Ibland upplever jag oxå att folk inte hör av sig mera utan BARA när dom behöver ha hjälp och det känns ju heller inte bra. Både jag och Ken brukar säga ibland att det är ju aldrig nån som vill komma hit och hälsa på, det är alltid vi som ska fara till dom. Ibland upplever vi t.o.m det med Felicias kompisar, dom frågar alltid om Felicia ska komma dit aldrig om dom får komma hit. Det sårar oxå, för det känns som man inte duger.
    Det är ju inte det att jag inte kan skjutsa dit Felicia så hon kan leka, jag tycker bara att man kan turas om. Okej, nu kom jag kanske lite ur spår här, men jag ville bara säga att jag vet hur du känner det och jag lyssnar om du vill prata mamma! Kram

    SvaraRadera
  2. Tack gumman, det hjälper lite, när man skriver av sej. Och jag vet ju att ni finns. Tråkigt att du känner likadant ibland, men det kanske vi alla gör nu och då. Du vet väl att du oxå kan ringa om du behöver? Kranar

    SvaraRadera