Segt....

...känns det idag. Har lite difus huvudvärk. Bukar sällan och aldrig ha huvudvärk. Kan bero på att det ha vart fullt upp med både det ena och det andra. Eller kanske jag oxå ska bli förkyld, som alla andra. Men har ingen lust med det, känns lite onödigt.
I morron ska vi åka till mina föräldrar. Ska visa fotona från dotras bröllop. Har pratat om det länge, men nu äntligen passar det för alla.
Ska bli trevligt, för min syster från Sverige, är oxå hemma. Träffar tyvärr inte henne så ofta. Inte vet jag om det blev nå´t oftare förut heller, när hon bodde här, men det var i varje fall lättare. Vi har pratat om att kanske åka ner och hälsa på dom, nu när jag får semester i november. Får se, ska försöka förverkliga det.
Annars fortsätter livet som vanligt. Var till Globen, på Ladys night med tjejerna, för två veckor sedan. Det var en trevlig upplevelse. Ni kan ju tänka er stämningen,med 7000 tjejer, kvinnor, damer, som visslar, skriker och sjunger med.Hela Globen skalv.

Höstdepp

Har känt mej lite nere några dagar. Brukar ibland ha lite känslosvackor, speciellt på hösten. Man känner sej lite håglös, trött och vill helst vara ifred med sej själv. Vet egentligen inte riktigt vad man vill, eller vad som är fel. Man vill ha lugn och ro framför allt. Ta bort alla måsten och alla krav.
Tänk om man bara kunde packa väskan och åka någonstans, helst till solen. Och där skulle finnas någon som fanns där bara för dej. Som skulle känna av när du ville ha sällskap, eller vill vara ensam. En som skulle passa upp på dej och som skulle säga, att allt ordnar sej. Som skulle ta hand om allt, så man slapp oroa sej över allt och alla nära och kära. En som bara var där , närhelst du behöver. Oberoende vad du begär för tillfället. Guuud, så skönt det skulle va!!
Vet att det bara är drömmar, men man måste väl få drömma.

Tröst

Undrar ibland, varför vissa människor, ska drabbas mer än andra. Man tror och tycker, att nu, nu börjar allt ordna upp sej, och då kommer nästa grej. Det ena avlöser det andra hela tiden. Hur länge och hur många gånger ska man orka resa sej igen? Hur mycket skit ska man orka ta? Varför ska det alltid va samma person, som alltid ska se till att allt fungerar och att saker blir gjorda?
Fick idag ta del av en nära, som inte heller har det så lätt. H*n orkade inte mer, och som tur är, sökte hjälp. Varför ska vissa av oss alltid va så "starka" i alla lägen och ordna upp allt?
Jag undrar bara vem ska trösta Knyttet?