Skriver av mej lite känslor, som ligger och pyr. Både maken och jag känner oss lite utanför. Men det är kanske så att jag har lättare att beskriva känslorna med ord.Har känslan både på jobbet och privat.
Hur kan en medarbetare, med lite mera skola, häva ur sej oförrätter, nedvärdera en annan yrkesgrupp?? Och det bara för att man vänligt ber om, att de ska plocka undan efter sej! Att torka undan sekret från golv och möbler, hör förresten till deras uppgifter. Dels för att undvika, att man sätter sej i geggan eller trampar i det, och får det med sej under skorna, runt hela avdelningen!! Och det skulle underlätta vårt arbete, eftersom de annars torkar fast, och försvårar jobbet att få bort skiten!! Jag blev både arg och ledsen. Tycker att det var respektlöst mot vår yrkesgrupp.
Privat, har det känts lite konstigt en längre tid, ända sen i somras faktiskt. Känns som om släkten skuffar undan oss vid olika tillfällen. Vi få inte veta saker som rör alla, förrän det redan har skett. Eller oxå får man veta det av en ren tillfällighet. Tillfrågade till olika begivenheter, blir man bara om de andra inte har passligt. Det kanske inte alls är så, men det KÄNNS så!! Och vi har vid ett otal gånger, sagt att de ska höra av sej, om de behöver hjälp, men tydligen behöver de inte den hjälpen. Inte av oss, i varje fall.
Men det som sårade mest, skedde nu i helgen. Hade vart med och betalat blommor till en begravning, betalade först till och med, OCH SÅ VAR INTE VÅRA NAMN MED PÅ KORTET!!!!! Det sårade oss båda två väldigt mycket. Kände oss utanför gemenskapen. Hur kunde hon få för sej, att vi inte skulle vara med?? Varför skulle vi INTE vara med???? Jag vill hemskt gärna ha svar på den frågan, och ska oxå ställa den vid tillfälle.Känner mej ledsen, och har gråtit i min ensamhet. Självömkan kallas det visst. Saknar den, som man kan ringa eller messa, bara för att prata av sej lite. Den där vännen som kan lyssna, som kan ge lite tröst när man behöver det mest.
Sådärja, nu har jag fått hävt ur mej lite obekväma tankar. Ni som läser, men inte är berörda, behöver inte ta åt er. Ni andra kan skämmas, tycker jag!!
